Story 2

Tusentals sjuka barn och andra leker med hoppet om att överleva – deras öde är okänt. Människor sover på marken under det ökända dånet från stridsflygplan som urskillingsöst bombar civila och humanitära mål.

Tröttheten utmattar oss och rädslan tär. Vi vuxna gråter och sörjer de vi förlorade på ett ögonblick. Tusentals olika scenarion spelas upp i våra huvuden. Vi skäms när vi står i kö och väntar för att få våra humanitära behov mötta.

Jag hör en änglalik röst när jag sover i baksätet i vår bil parkerad på bakgården vid sjukhuset. Det är ingen faktisk röst, utan andetagen från mitt barn som är vettskrämd av ljudet av beskjutning, mödrars jämrande och mäns skrik och gråt efter att ha förlorat alla sina familjemedlemmar… Vi kvinnor slutar inte att gråta; vi är mödrar och systrar!

Kanske är det naturligt för en mamma att krama och hålla sitt barn mot bröstet för att känna sig trygg och öm. Att vara nära är inte längre tillräckligt i vårt fall, vi måste hålla ihop som om vi vore en kropp. Det är en fin känsla, men tidpunkten är fel.

Kära barn, det här kommer inte att bestå. Du har lärt mig att komma till dig i tider av nöd.

Vilka oskyldiga ansiktsdrag. Fyllt av känslor, och jag har läst det i dina små ögon och jag vet att du vill åka hem, till din säng och till sommarfilten som är så mjuk…

Jag vet vad du tänker: ”Jag är trött mamma… Jag är trött mamma, men jag tänker inte säga det till dig”.

Dagisväskan, de fina kläderna, tandborsten, parfymdoften, din stol och dina små leksaker är allt täckt av damm, krigsrester och krossat fönsterglas.

Allt är under bråtet av vårt hus, som flygplanen förstörde… Alla våra drömmar bortblåsta, inklusive tv:n som du brukade se tecknade serier på.

Nu vet jag vad du tänker, son… De vill ta våra liv, våra drömmar och vår rätt att leva. Men solen kommer resa igen och fylla jorden med vår efter vintern. Vår höst kommer passera och de mörka molnen av hat kommer skingras. Vi kommer stanna så länge olivträd och Gazahavet finns.